Krönika 3 från Rune Larsson


Måste man springa intervaller?


Jag tycker att det är märkligt att så många löpare tror att intervaller är förknippat med måste. De tror att man måste springa intervaller därför att det är så kallad kvalitétsträning.

Övrig löpning är bara något man gör. Den räknas liksom inte på samma sätt. Alla träningsrådgivare tycks kopiera varandra och det blir med få undantag avsteg från konceptet långa intervaller på tisdag och korta intervaller på torsdag i träningsprogrammen.

Jag har inte sprungit ett enda intervallpass sedan 1971, förutom de gånger då jag gjort det i tjänsten som ledare på någon träningsresa. Som 15-åring berättade jag för mina träningskompisar att jag skulle sluta springa intervaller därför att jag inte tyckte att det var ett roligt sätt att träna. De flesta som hörde det reagerade med att skaka på huvudet.

”Då kommer du aldrig att bli något.”

De hade rätt på sätt och vis. Jag blev aldrig något så olyckligt som less på att springa. Och jag blev aldrig skadad heller. Under ett 101-milslopp 1988 blev en sena i vristen inflammerad, men annars klarade jag mig från skador.

Nåväl, jag hade en period då jag sprang en hel del högfartsträning. Det var väldigt okomplicerat. Jag gav mig helt enkelt ut och sprang. Ibland sprang jag fortare och ibland tog jag det lite lugnare. I vissa uppförsbackar kunde det hända att jag drog på. Eller så tog jag fart utför en backe och höll tempot uppe så länge det kändes behagligt efter att backen var slut, för att sedan lugna ner benen och samla kraft för nästa fartökning. När den kom var inte bestämt. Känslan styrde. Klockan hade inget med saken att göra. Inte heller brydde jag mig om hur långa dragen i högfart blev. Inte ens farten var viktig. Det enda som betydde något var att jag kände lust att springa och att det skulle bli roligt att ta en löptur i morgon också. Och lusten odlade jag, för den är en mycket stark drivkraft.

”Ja men då sprang du ju intervaller i alla fall”, sa en bekant en gång när jag berättade om min träning. Jag försökte förklara för honom att intervallträning är strukturerad. Då går kommunikationen från hjärnan till kroppen. Hjärnan säger ”tusenmetare på 4 minuter, sex stycken med en minuts vila!” Kroppen lyder och gör efter bästa förmåga som den blivit tillsagd. Om man däremot springer på känsla är det kroppen som styr. Hjärnan registrerar bara vad som sker. Det kallas fartlek och det är lika lite intervallträning som intervallträning är fartlek.

Tro nu inte att jag dömer ut intervaller för alla löpare. Mästare har skapats av upplägget med långa intervaller på tisdag och korta intervaller på torsdag. Frågan är bara vem som ska springa intervaller. Jag är av uppfattningen att de flesta löparna skulle klara sig minst lika bra utan dem. Det handlar till stor del om vilken personlighetstyp man har. En del mår bra av kontroll och struktur och tycker att intervaller känns bra. För dem kan det vara ett hjälpmedel på väg mot nya personbästan. Men tro för all del inte att det är den enda vägen.

Jag har träffat många av världens bästa ultradistanslöpare, och jag har frågat flera av dem hur de tränat. Ingen har sagt att de springer långa intervaller på tisdag och korta intervaller på torsdag. Standardsvaret har istället varit ”jag ger mig bara ut och springer”.

Så enkelt kan det vara.

 

Hälsningar

Rune Larsson

Partners
Gilla oss på Facebook
Fråga dietisten