Mat jag minns - första krönika från LöparLarsson

Det enda luffaren Paradis- Oskar i Rasmus på luffen mindes av förfluten tid var vad han hade ätit.  Det är nästan samma sak med mig närhelst mitt första Lidingöloppet Ultramarathon dyker upp i mina tankar.

Då vaknar minnet av mat före alla de andra fantastiska upplevelserna jag hade den dagen.

Matupplevelsen som etsat sig fast kom efter 30 kilometer.  Vid det laget var jag svulten.  Visserligen hade det funnits något att äta på flera av kontrollerna, men tre mil löpning innebär en energiförbrukning av nästan 2000 kilokalorier och en tugga bröd här och en energikaka där kompenserade inte för mera än en bråkdel av den förlusten.  Men så kom jag till konferensanläggningen Rönneberga och den kontroll de sponsrade.  Kockarna hade tydligen lagt sin yrkesheder i att förpläga oss som sprang.  Bordet liknade inget jag sett i ett svenskt lopp under alla de år jag varit löpare.  Där fanns bland flera olika delikatesser bland annat fina ostar, korvar, hembakat bröd och kanelbullar som så nyss kommit ur ugnen att de fortfarande var varma.  

Min beprövade metod vid kontroller kan beskrivas med orden ”greppa – stick – drick”.  Den metoden struntade jag högaktningsfullt i nu.  Löparna i klungan jag sprungit med fick sticka bäst de ville.  Någon av dem drog bara förbi medan han drack en slurk ur sin camelback och tryckte i sig den gel han planerat att inmundiga just här vid 30-kilometersskylten.  Jag stod i alla fall kvar och åt mig genom i stort sett hela utbudet av läckerheter.  Blåbärssoppan var gjord direkt på blåbär som inte först tagit omvägen genom frystorkning och pulverform. Den smakade därefter.  Jag drack så många muggar att jag nästan skämdes.  Som avslutning på måltiden blev det två koppar kaffe. 

Mätt och väldigt belåten löpte jag vidare. De medtävlare som jag hade följe med in till kontrollen befann sig då uppskattningsvis 700 meter längre fram på stigen.  Jag hade förlorat en del tid men jag hade vunnit en matupplevelse.  Och varför inte?  Jag, en åldrande föredetting hade ändå inget med tätstriden att göra.  Varför skulle jag då greppa en mugg, sticka iväg och dricka i flykten?

Det är sex år sedan mitt möte med maten vid Rönneberga.  Jag kommer inte ihåg vad jag fick för tid i loppet.  Jag kommer inte heller ihåg vad jag fick för placering.  Men jag kommer ihåg vad jag åt.  Det kanske är just på det sättet vi löpare som inte kan konkurrera om placeringarna ska springa ett lopp som Lidingöloppet Ultramarathon.  Distansen är så lång att vi med fördel kan göra alltsammans till en enda stor upplevelse.

Trevliga upplevelser tenderar att ge en speciell sorts kraft till kroppen.  Fråga mig inte hur det går till, men i ultralopp kan det uppstå märkliga saker när psykologi och fysiologi flätar in sig i varandra på ett bra sätt.  Skogar i lövsprickningen och andra löpare man hamnar tillsammans med på stigarna blandas med strapatserna det innebär att springa fem mil till något fantastiskt.  Och om det bjuds överdådigt generöst med mat och dryck på någon kontroll – stanna upp och ät dig ett minne.

 

Rune Larsson

 

Partners
Gilla oss på Facebook
Fråga dietisten