Så många backar

Ett lopp, flera tusen tävlande. Bland dessa STARKs Bruno Lundgren, med pendlande humör. Från lycka till hybris till avgrunden – som ett långlopp ska vara!

Det är långt mellan lycka och leda, sjöng Ulf Lundell någon gång för ganska länge sedan. Men då tänkte han nog inte på hur det kan vara att köra Lidingöloppet MTB, för där kan det gå väldigt snabbt mellan lycka och leda. Redan efter 25 kilometer känner jag nämligen hur ett tillstånd av tämligen hög lycka raskt förvandlas till ett tillstånd av bottenlös olycka, eller leda, för tala lundellska.

Så vad hände? Det som från början kändes så bra. Ja, det korta svaret stavas hybris. Att jag trodde att jag var bättre än jag är. Ett ganska vanligt drag hos 50-åriga motionärer, skulle jag tro. Även om jag i normala fall är duktig på att tala om för mig själv att jag är ganska dålig, måste jag påpeka.

Hybrisen kan inte bero på att jag har hunnit träna galet mycket MTB hittills under säsongen. Det kan inte bero på att jag är en särskilt rutinerad cyklist. Kan inte bero på att jag i andra sammanhang skulle vara något slags idrottsfenomen.

Ändå inbillade jag mig att jag skulle kunna stampa på i högsta tempo hela sköna rundan. Full fart från första tramptaget, och öka mot slutet, var strategin. Brydde mig inte det minsta om att andningen lät som en vuvuzela i uppförsbackarna eller att pulsen dunkade som en trumma vid tinningarna. Inte ens ett ofrivilligt och ymnigt dreglande fick det att gå upp ett litet liljeholmens.

I min villfarelse hade jag fått för mig att MTB kan man köra på hur hårt som helst utan att ta riktigt slut. Till skillnad från löpningen, där man aldrig riktigt kan vila och återhämta sig, får man på MTB:n då och då naturliga återhämtningspauser. Ibland går det ju utför, tänkte jag listigt.

Förstås var det min ringa erfarenhet av MTB-lopp som fick mig på fel tankar. Av ett enda tidigare lopp, CykelVasan, hade jag dragit den alldeles stupida slutsatsen att 9,5 mil på cykel i terräng är väl ingenting. Bara att stå på. Ett kortare lopp som Lidingö-MTB borde då rimligtvis gå att trampa runt på en ännu snabbare snittid.

Om jag hade ägt mer än två hjärnceller skulle jag förstås kollat banan innan. Kanske provköra den? Eller åtminstone titta på banan? Men nix. Så det faktum att Lidingöloppet MTB 2014 var en oerhört mycket mer ansträngande bana än CykelVasan 2013 kom för mig som en total överraskning. Loppet blev lite som ”Ojdå, här kommer en backe. Och här kommer en till. Och en till. Men för fan, en till!” Därmed kan jag meddela Sveriges andra MTB-rockies, att jo, man kan gå in i väggen på MTB.

Så, jag kastar mig alltså ut i loppet i för mig ett vansinnigt tempo. Varje stigning står jag på som vore det den sista, växlar ner, klagar inte, fokuserar bara på att hålla uppe farten. Men så, som ett klubbslag, alldeles för tidigt, känner jag att jag inte har kraften och farten kvar. Ni vet, man kämpar sig uppför backen, man ser slutet av den, man växlar upp, trycker till lite extra för att komma tillbaka i marschtempo. Men jag kan inte trycka till det där lilla extra. När jag kommer upp för backhelvetet är jag bara glad att jag lever. Kan inte alls öka farten som jag vill.

Jag försöker ta igen mig. Låter hastigheten bero. Ber till gud. Men får inget tecken. Bara mer dregel på tröjan. På en kort asfaltssträcka cyklar en deltagare om mig. Jag frågar honom hur långt det är kvar. Han kan inte hålla igen ett skratt. Man känner igen skadeglädjen när man hör den. Han säger att vi endast kört 25 kilometer.

– Det är många, många sköna stigningar kvar, säger han, och kan inte låta bli att lägga till:

– Den värsta kommer snart!

Den lilla grisen.

Han försvinner med lätta tramp. Jag förstår honom. Det är ruskigt skönt att köra förbi andra tävlande. Det är ju liksom själva essensen med att ställa upp i lopp. Att slå andra. Finns inget annat som ger så fin energi som när man ser andra plågas. 

Det är ju därför det blir dubbelfel att köra lopp snabbare i början än i slutet. Man får inte den där extra sköna energin genom att köra om andra trötta slashasar. Och man får garanterat en sämre sluttid än om man håller en jämnare fart genom hela loppet.

Men jag har inget annat val än att traska på i mitt lusiga tempo och fortsätta skälla på gud. Funderar som hastigast på att auktionera ut cykeln direkt efter målgång. Verkar ju vara många som gillar att cykla här. Inte jag.

Vid ett tillfälle får jag till och med en arg åkare bakom mig som ropar:

– Bromsa inte, bromsa inte!

Vi kör en nedförsbacke med stora stenar. Jag är kort sagt för dålig MTB-åkare för att våga hålla fart. Vad jag inte greppar, trött både i huvud och i ben, är att det är ännu svårare att hålla sig på cykeln i låg fart än i lite högre. Och dessutom är det så smalt att bakomliggande åkare inte kan åka förbi och riskerar att ramla.

Så jag gör som jag blir tillsagd och släpper på bromsarna.

Det går faktiskt bättre. Det tar i armar och axlar, förstås. Men det går fortare.

Men säg den lycka som varar. Lite senare gör jag mitt livs första vurpa i hög fart. Det har varit lite av en skräckis för mig. Fattar liksom inte hur man kan köra omkull i 30 kilometer i timmen, på en smal skogsstig, kantad av stora träd med en cykel fastskruvad mellan benen.

– Kommer vänster, hör jag bakom mig.

Det är lugnt, jag ligger som en duktig ponke till höger. Problemet är bara att innan cyklisten riktigt kommit förbi mig smalnar vägen. Han kör in framför mig, jag kör på hans bakhjul.

Smack, svart.

Jag ligger på stigen. Med cykeln mellan benen. Han ligger långt utanför banan och simmar i lingonriset.

Jag känner att jag slagit i armbåge och knä, men ingen fara.

Vi är snabbt på benen, cyklar sida vid sida en stund och frågar varandra hur det gick. Båda har klarat sig bra, och vi har inga synpunkter på om den ena eller den andra gjorde fel.

Känns moget.

Någon backe senare ser jag en herre framför mig som lite styltigt lägger i en lägre växel. Det knakar och rycker i kedjan. Så pass att den går av. När jag cyklar förbi ser jag att det är mannen som så lyckligt såg fram emot alla kvarvarande härliga backar.

Fantastiskt tillfredsställande att se att det också går dåligt för andra.

– Hej på dej!

Jag rullar i mål för sent. Lätt vresig över ett kackigt lopp. Ber om en penna i målgången för att vända på nummerlappen på cykel och skriva ”Till salu”.

Men, men, sedan äter jag lite. Får en kopp kaffe. Den där barntjurigheten börjar släppa. Kollar lite tider. Ser att det är fler än jag som var långsamma. Och att jag cyklade dubbelt så snabbt i början som i slutet. Hm, finns stor potential där.

Så – nästa år – då, då…

Det är inte långt mellan leda och lycka heller.

Text: Bruno Lundgren / STARK Magasin
Bild: Runpix, Peter Holgersson

Sponsorlogo
Bloggare
BilderoFilmer

Annons