Rolf Hesselvall hade ett riktigt bra år 1968 med SM-guld på 5000 och 10 000 m och flera landslagsuppdrag på förstnämnda distans. Året före hade han blivit nia i Lidingöloppet men nämndes inte i förhandssnacket där det mest handlade om namn som klubbkamraten Bengt Nåjde, Jarl Burman från Skellefteå och Linnéas Sten Bergquist.
Rolfs form stod sig in i oktober och han var med i tätklungan från start. Efter en regnskur före start kom solen fram och det blev bra förhållanden. Vid Grönsta efter 20 km hade han sällskap av fyra man och de släppte en efter en på den sista tunga milen. Målet nådde han en halvminut före Eive Wedin från Sandviken medan trean Paavo Pystynen från Finland var ytterligare en dryg minut efter. Rolf kostade till och med på sig att gå de sista meterna in i mål tillsammans med kranskullan Elisabeth Kåremo. Segertiden 1.46.26 var bara minuten från britten Tim Johnstons två år gamla rekordtid och Rolf kunde också glädja sig åt att Mälarhöjden vann lagtävlingen.
Oväntad repris 1974
Rolf blev dubbel svensk mästare på bana även 1969 men stördes sedan av en hel del skador. Men 1971 blev han sjua i Lidingöloppet på 1.45.10 och på försommaren 1974 förbättrade han sitt personliga rekord på 10 000 m till 29.10. Men sedan gick han skadad hela sommaren och ställde upp mest för att hjälpa sin klubb Enhörna i lagtävlingen.
Men den där dagen i oktober stämde det och Rolf och klubbkamraten Max Holmnäs växeldrog hela vägen med Reino Paukkonen i rygg. Max släppte först och till slut även finländaren.
Det var tio grader och blött och Rolf valde därför att springa i spikskor vilket var till stor hjälp. Segertiden blev 1.42.00 med vilket han var 46 sekunder före Paukkonen med förre världsrekordhållaren på hinder, Jouka Kuha, ytterligare 1.30 efter. Faktum var att de åtta första som följde bakom Rolf var finländare.
