Lidingöloppet är sedan länge ett begrepp och synonymt med löpning i allmänhet och terräng i synnerhet. Men så var det inte 1965. Då var inte gemene man och kvinna ute och motionssprang, antalet deltagare i långloppen var få och så långt som maraton sprang bara de som elitsatsade.
Vasaloppet, som startade 1922, var sedan länge etablerat i vårt skidtokiga land och tiomila i orientering var en folkfest. Men friidrotten hade inget stort lopp att samlas kring och det ville Svenska Friidrottsförbundets dåvarande generalsekreterare Bertil Larsson ändra på.
Han ville ha ett lopp på runt två mil i terräng som skulle genomföras årligen för att stimulera intresset hos allmänheten. Han tänkte sig start och mål på olika ställen med medaljer till deltagarna som det vore en bragd att erövra. Ett lopp under festliga former inramat med publik borde locka de stora massorna trodde han.
Han ventilerade sina tankar med den legendariske sportjournalisten Sven Lindhagen på Idrottsbladet som nappade på idén och skrev en artikel. Den formulerades som en uppmaning till landets idrottsföreningar att ta arrangemanget.
Sven tände på idén
Sven Gärderud var ordförande i IFK Lidingös skid- och orienteringssektion och var en lördag i maj 1965 på väg med frun till sommartorpet utanför Nyköping. Dagen före hade han läst artikeln och redan i Torsviksbacken ner mot gamla Lidingöbron säger han till Ingrid: ”I höst ska vi arrangera Lidingöloppet! Vad tycker du?” ”Ja, gör det”, säger Ingrid.
– Artikeln publicerades fredagen den 15 maj 1965 och jag insåg snabbt att detta kan vi ordna i IFK Lidingö! Med skid- och orienteringssektionen tillsammans med friidrotten hade vi tillräcklig arrangemangserfarenhet, säger Sven.
När han kom fram till torpet träffade han sin granne Karl-Axel ”Kacke” Karlberg som var en färgstark friidrottsprofil i IFK Lidingö och också hade ett sommartorp på samma plats.
– ”Kacke” tände också på idén och sedan gick det fort. Efter ytterligare avstämning under helgen tog ”Kacke” på måndagen kontakt med Friidrottsförbundet och Idrottsbladet och meddelade att vi tog arrangemanget. Det var ju lite bråttom för vi ville ju inte att någon annan klubb skulle hinna före! Redan i onsdagsnumret den 20 maj fanns det en stor bild i tidningen där ett utkast till tävlingen presenterades. Därefter tog vi kontakt med Lidingö stad som inte kunde säga nej.
Hela klubben involverad
– Det kändes viktigt att få med hela klubben på detta eftersom målet ju var att det skulle bli ett lopp med många deltagare. Och eftersom löpning är friidrott måste ju friidrottssektionen vara med, säger Sven.
Han och ”Kacke” jobbade intensivt med arrangemanget hela sommaren där Sven tog ett övergripande ansvar och ”Kacke” var idéspruta och fokuserade på marknadsföringen. Banan fick bli tre mil och i Lidingöterrängen gick det inte att undvika en ordentligt kuperad bana. Sven planerade den tillsammans med Lars-Eric Dahlstedt som var ledamot i skid- och orienteringssektionen och lade ned mycket tid på banan som sedan blev hans skötebarn i alla år.
– Det tog tre dagar för Lars-Eric med medhjälpare att snitsla banan och det var överhuvud taget mycket jobb de första åren, berättar Sven.
Hemmaseger premiäråret
Första Lidingöloppet genomfördes på älgsöndagen den 10 oktober 1965. Det var kallt med bara några plusgrader och dessutom blött, halt och lerigt. 644 hade anmält sig, 538 kom till start och 512 fullföljde alla 30 kilometerna.
IFK Lidingös Berndt Ekström var starkast av alla på slutmilen och defilerade i mål som vinnare på 1.52.21 och intervjuades efteråt av TV-sportens Sven ”Plex” Pettersson. Berndt kunde banan utan och innan och hade också hjälpt till att snitsla den!
En beklaglig miss var att mängden vätska felberäknats så den tog slut redan vid Fågelöudde efter halva loppet. Sedan tog den slut även vid Grönsta efter 20 km, vid 25 km i Abborrbacken och slutligen också vid målet.
Ödesdigra missar kan man tycka och många av löparna var ordentligt irriterade. Men Sven Lindhagen på Idrottsbladet var lyrisk över evenemanget och det var aldrig tal om annat än att göra det till ett årligen återkommande lopp.
– 1965 var anmälningsavgiften 15 kr och vi gjorde en vinst på 10 000 vilket var ganska mycket på den tiden. 1966 var anmälningsavgiften 20 kr, antalet löpare fördubblades men sedan låg det ganska stilla fram till 1973 då det var 1900 anmälda. Under andra halvan av 70-talet kom joggingvågen och det illustreras ganska bra av att vi hade 5500 anmälda 1977 och dubbelt så många fem år senare, säger Lars-Eric Dahlstedt.
Rekordens tid är nu
1967 infördes damklassen, 1969 juniorklassen och 1970 Lilla Lidingöloppet och därefter har antalet lopp inom ramen för Lidingöloppsarrangemanget vuxit kontinuerligt. Sett till antalet anmälda är åren 2011, 2012 och 2013 de tre bästa i loppets historia både när det gäller tremilen och det totala antalet. 2013 var 19.973 löpare anmälda till 30 km (15.007 män och 4966 kvinnor) medan totalrekordet är 44.114 från 2012.
/Jonas Hedman
