Sven är född 1921 och har lagt ner tusentals ideella timmar på loppet som kommit att betyda så mycket för löparintresset och folkhälsan i Sverige.
– Under min tid som tävlingsledare handlade det om fyrahundra timmar per år. Det var väldigt inspirerande att se så många komma och springa. De första åren var tidtagningen och transporten av överdragskläderna riktiga utmaningar och även om arrangemanget inte alltid blev perfekt så var det aldrig några katastrofer, säger Sven.
Han växte upp i Råsunda och kom tidigt i kontakt med idrotten där löpning och orientering var favoriterna.
– Jag blev intresserad av terränglöpning redan som åttaåring när jag i slutet på 1920-talet såg Sundbybergsterrängen. Vi grabbar sprang bland annat tio varv runt Filmstaden i Råsunda vilket blev en mil.
Hinder och orientering
I slutet på 1930-talet blev Sven medlem i Matteuspojkarna och specialiserade sig på 3000 m hinder där han 1941 tog SM-brons på personliga rekordet 9.21,2. Två år senare blev han svensk mästare i lag 4 km terräng i Eskilstuna med Matteuspojkarna.
– Jag har också en andraplats i SM-budkavlen i orientering i Blekinge 1943 och gjorde tre landslagsmatcher på hinder. Orientering har jag alltid gillat och genom åren har jag gjort 2100 tävlingar och uppsökt sjuttontusen kontroller.
1945 gifte han sig med Ingrid Wretman och de bodde i Årsta strax söder om Stockholm. Året efter fick de Anders och vid den tiden jobbade Sven på Telegrafverket på Slottsbacken i Stockholm.
– Ingrid är född och uppväxt på Lidingö och under flera år försökte vi få en lägenhet på ön. Därför gick jag med i IFK Lidingö 1947 men det var först 1955 som vi flyttade till ön då vi fick en lägenhet i Torsvik.
Tre år senare värvades Sven av AGA på Lidingö där han började på elektronikdivisionen.
– Då fick jag nära till jobbet! Senare blev jag ansvarig för försäljningskontoret och var kvar på AGA (senare Bofors/Nobel) i 30 år till 1987 där jag de sista åren var säkerhetschef.
Engagemanget i IFK Lidingö, och framför allt orienteringen, intensifierades och Sven blev sektionsordförande. Den rollen hade han när han 1965 läste idén om ett stort långlopp i Idrottsbladet som sedan blev Lidingöloppet.
Skrev resultatlistan för hand
Sven var tävlingsledare de första tio åren och skötte en stor del av arbetet hemma vid köksbordet på Sagavägen 8 de första åren.
– Planeringen började på våren och ett omfattande arbete var att ta emot anmälningarna. De skickades hem till oss och så satt jag på kvällarna och skrev in dem i en anteckningsbok. När loppet var klart vände jag på anteckningsboken och skrev in namn, klubb och tid. Det gjorde jag de första fyra åren. Resultaten publicerades sedan i Idrottsbladet, berättar Sven vars handskrivna resultatböcker finns bevarade på Lidingöloppets kansli och inskannade på loppets hemsida där alla resultat är tillgängliga.
Att ha kansliet hemma hade sina sidor och nattliga samtal tillhörde definitivt baksidan.
– När det närmade sig loppet kunde det ringa folk klockan tolv och ett på natten. De kunde ha de mest underliga frågor. En kille frågade en gång om han fick vara med trots att han fått startförbud av doktorn.
En riktig idrottsfamilj
Eftersom Sven var så involverad i Lidingöloppet så har han bara sprungit tremilen en gång då han joggade runt med en kille som bett honom göra det för att klara En Svensk Klassiker.
– Jag har också sprungit 15,8 km en gång, 1975, då jag som 54-åring hade 1.06.
Däremot har Sven fått se sin son Anders springa Lidingöloppet flera gånger med en femteplats som bästa placering och 1.43.18 som snabbaste tid vilket var 1973.
Anders är en av Sveriges främsta löpare genom tiderna med fyra världsrekord på 3000 m hinder toppat med OS-guld på 8.08,02 i Montreal 1976.
I samband med Lidingöloppet 2013 fyllde Sven 92 år och promenerade som vanligt de två kilometerna från bostaden på Sagavägen till målområdet på Grönsta gärde. Därifrån hade han inga problem att ta sig de sjuhundra meterna upp längs banan till bänken som bär hans namn och där följa loppet som han startade 48 år tidigare.
– Jag kunde aldrig drömma om att Lidingöloppet skulle växa sig så stort! Det är fantastiskt att sitta längs banan och se alla löpare springa förbi – stora och små, unga och gamla!
/Jonas Hedman
