– Det har varit en fantastisk resa från det första loppet 1965 då vi använde 50-liters mjölkflaskor för att få ut vätskan och en rakt igenom manuell tidtagningsprocess. Utvecklingen har varit enorm genom åren, säger Lars-Eric.
Han föddes 1937 och växte upp på Stockby gård (riven 1950) som är belägen sjuhundra meter in på dagens Lidingöloppsbana. Som aktiv nådde han störst framgångar i orientering där segern i Romas tvådagars 1960 är främsta meriten. Då slog han tre av deltagarna som var bland de tjugo bästa på det årets SM. En annan framgång är femteplatsen i Tiomila med IFK Lidingö 1965.
Lars-Eric började som ledare i IFK Lidingö redan 1955 och fick 1963 tre ansvarsområden – skidor, orientering och ungdomsverksamheten.
– Jag är lantmäteriingenjör och jobbade heltid med det fram till 1977. Parallellt arbetade jag ideellt med Lidingöloppet och IFK Lidingö vilket i princip innebar 18-22 varje kväll plus helger. 1977 fick jag en deltidstjänst på Lidingöloppet, i början på 1980-talet gick jag upp på halvtid och 1987 på heltid.
IFK Lidingö – en riktig tävlingsarrangör
1961 var Lars-Eric med och arrangerade Lidingöloppet på skidor som genomfördes på en tvåkilometersslinga med dåtidens stjärnor Sixten Jernberg, Janne Stefansson och Rolf Rämgård. Mer än femtusen stockholmare och lidingöbor såg Sixten vinna stort och IFK Lidingö hade åter visat att de kunde arrangera tävlingar trots nästan obefintligt med snö.
– När Sven Gärderud nappade på idén med Lidingöloppet i löpning så tvekade vi aldrig över att ta arrangemanget. Vi hade ju erfarenhet av skidtävlingar, friidrottstävlingar på Lidingövallen och inte minst stora orienteringsevenemang där kartor och stämplingsdelen är omfattande. Att genomföra en ren löpartävling trodde vi oss absolut klara av.
Tillsammans med Sven drog han den 30 km långa banan och något han minns väl från första året är vätskan.
– För den tog slut. Vi hade fem vätskekontroller i första loppet mot sju idag och Svens fru Ingrid var ansvarig för den vid Fågelöudde och min fru Rigmor servade vid först Trimergården efter 8 km och sedan Abborrbacken vid 25 km. Först tog vätskan slut vid Fågelöudde så Ingrid fick gå och hämta vatten från havet och sedan tog det slut vid ytterligare två stationer och slutligen vid målet. Det var helt enkelt en ordentlig felberäkning.
Många transporter
Genom alla år är det två saker som varit extra stora utmaningar – transporterna och tidtagningen. Med start och mål på olika ställen måste överdragskläderna flyttas och det som började med knappt sexhundra knyten är nu uppe i arton tusen.
– De första åren hade vi inga plastpåsar utan löparna fick bara en adresslapp och ett snöre att dra runt klädknytet. De transporterades sedan med lastbilar till målet på Grönsta gärde. Lastbilarna körde fast i leran 1966 och på 1970-talet hade vi flera hundra tjocka mattor från armén för att kunna köra ut till vätskekontroller och till målet. Vi bytte senare till traktorer och efter några år kom Systembolaget in och sponsrade med plastpåsar vilket underlättade en hel del.
Tidtagningens utveckling
Tidtagningen var en stor utmaning i början eftersom den sköttes helt manuellt de första åren.
– Fyra personer ansvarade för den uppgiften: en läste tiden från klockan och en skrev ner den och ett annat par läste nummerlappen och skrev ner den. De numrerade tid- respektive nummerlapparna matchades ihop och resultaten för de främsta skrevs ut på skrivmaskin i målet. Det säger sig själv att det lätt blev fel eftersom det handlade om så många löpare.
Därefter kom klocka med tidremsa och så ett par år med ett kort som löparna hade med sig under loppet.
– De stämplades med stämpelklocka och vi hade sexton sådana som flögs upp från det danska löpararrangemanget Marsellislöpet. Som mest hade vi åtta målfållor och det var på 1980-talet och då kom det i mål ett par hundra löpare i minuten. Numera har varje löpare ett chip vilket underlättar väldigt mycket. Det har bland annat inneburit att vi tagit bort målfållorna helt.
De första 15 åren startade alla samtidigt på tremilen men sedan 1980 är starten på Koltorps gärde indelad i startgrupper.
Rollen som banchef
Första året mättes den 30 km långa banan enbart på karta men 1966 gjorde Lars-Eric en noggrannare mätning med hjälp av en famnstake. Det är ett gammalt redskap som bönderna använde i gamla tider för att mäta åkermark.
– Famnstaken har formen av ett upp och nervänt v och den jag använde mätte 148 centimeter. Det tog mig åtta timmar att mäta banan och då vände jag famnstaken 675 gånger per kilometer eller totalt 20.270 gånger. Banan visade sig vara bara några hundra meter för lång.
Genom åren har många avsnitt på banan ändrats men ambitionen har alltid varit att den ska vara 30 km. Längden har varierat mellan 30.100 och 30.400 meter.
– Den senaste mätningen gjorde jag hösten 2011 och då var den 30.006 meter från eken på startgärdet i Koltorp till mållinjen på Grönsta. För eliten är banan 30.144 meter, för elit B 30.176 och från huvudstartlinjen 30.250 meter.
När det gäller skötseln av banan har Lars-Eric vid flera tillfällen cyklat den och tagit bort stenar och ojämnheter.
– Senast var 2003-2004 då jag med spett tog bort 480 stenar och rötter. De jag inte fick bort målade jag vita.
Ett liv i Lidingöloppets tjänst
Arbetet med Lidingöloppet är för Lars-Eric en fritidssysselsättning som blev ett arbete och antalet ideella timmar är långt fler än han kan överblicka. Många är de också personer han träffat tack vare Lidingöloppet och bland dem givetvis många elitlöpare.
– Förste segraren Berndt Ekström känner jag väl för han var ju min klubbkamrat! Vi träffades så sent som på Lidingöloppet 2013. Grete Waitz och hennes man och tränare Jack Waitz är också personer jag minns med värme.
En annan är maratonvärldsmästaren Douglas Wakiihuri från Kenya som vann 1989 års Lidingölopp.
– Han bodde på Bosön från april till oktober det året och vi använde honom en del i marknadsföringen. Det var intressant att få en inblick i vardagen för en elitlöpare på hans nivå.
Förbundskaptensuppdrag
Idrotten har alltid varit Lars-Erics största intresse och vid sidan av engagemanget i IFK Lidingö och Lidingöloppet var han förbundskapten för landslaget i skidorientering 1974–78 där han var med på de två första VM-tävlingarna. Han var också med i organisationen för En svensk Klassiker från starten 1972 och var 1993–1999 ordförande.
– Jag är fortfarande engagerad i Lidingöloppet både när det gäller banan och en hel del statistik som jag håller uppdaterad. Och så är jag värd för Lidingöloppets 30-klubb, det vill säga de som har sprungit 30 lopp eller mer.
Det 50:e Lidingöloppet ser han fram emot:
– Det är väldigt kul att loppet levt vidare genom alla år och nu står sig starkare än någonsin!
Jonas Hedman
